Mänga undrar om förmaksflimmer och motion har ett samband och jag får ofta frågan:
- Är det på grund av min idrott jag har fått förmaksflimmer?
- Kommer det att hjälpa på mina problem med förmaksflimmer, om jag slutar att utöva idrott?
- När kan jag börja idrotta igen? (vanligt efter en ablationsbehandling)
- Kan det hjälpa på mina problem om jag börjar träna (lite mer)?
Det är frågor som det är svårt att svara exakt på dels för att vår kunskap om samband mellan förmaksflimmer och sport är begränsat, dels för att det sällan finns några absolut rätta svar på frågorna och dels för att det antagligen är stora skillnader från person till person.
Ett U-format samband
Det finns många undersökningar som har påvisat ett så kallat U-format samband mellan nivån på idrottsaktivitet och förekomst av förmaksflimmer. U-format betyder att det finns både en högre risk för förmaksflimmer om man inte utövar någon form av fysisk aktivitet – och om man utövar riktigt mycket idrott. Medan den minsta förekomsten av förmaksflimmer finns hos personer som är moderat fysiskt aktiva.
Det händer väldigt mycket med hjärtat, kretsloppet och de mekanismer som reglerar hjärtat, när man jämför icke-idrottsutövare med intensiv-idrottsutövare. I takt med att träningen ökar kan man se att hjärtats rum – både pumpkamrar och förmak – blir större och får större muskelmassa. Hjärtat är ju en muskel och – liksom alla andra muskler i kroppen – sker det en motsvarande anpassning till den ökade användningen av hjärtat som träningen medför. Ökad träningsinsats ställer större krav på hjärtats funktion som energileverantör till våra övriga muskler. Detta krav uppfylls genom en kombination av att hjärtat pumpar ut mer blod för varje hjärtslag (man säger att slagvolymen ökar). De större hjärtrummen kan pumpa ut mer blod. Och samtidigt kan vi öka pulsen så att det kommer fler pulsslag per minut. Kombinationen av ökad blodtillförsel per hjärtslag och fler hjärtslag per minut tillfredsställer kroppens ökade behov av syre (=bränsle).
Figuren illustrerar sambandet mellan risken för förmaksflimmer (2,5 betyder två och en halv gång större risk) och träningsintensiteten över lång tid. Överst visas ultraljudsbilder av hjärtat, som illustrerar att alla hjärtats rum blir större, ju mer man tränar. Och att tjockleken av hjärtmuskulaturen också ökas.
Det autonoma nervsystemet
Samtidigt med att hjärtat växer och ökar sin muskelmassa sker det också ändringar i nervsystemets styrning av hjärtat. Det nervsystem som styr hjärtat är en del av vårt nervsystem, som inte ligger under viljans kontroll. Vi kallar det också för det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet har både en aktiveringsdel, som vi kallar för det sympatiska nervsystemet samt en vilodel, som vi kallar för det parasympatiska nervsystemet. Aktiveringssystemet hjälper till med att öka pulsen när vi ska göra något fysiskt – och kan vid ökad träningsinsats öka pulsen ännu mer än tidigare. Vilosystemet hjälper till med att sänka pulsen när vi vilar – och kan vid ökad träningsinsatssänka pulsen i vila ännu mer än tidigare. Det är därför man får lägre puls när man är i god form.
Allt detta är i och för sig en lämplig anpassning till de ökade kraven på hjärtat i samband med ökad fysisk aktivitet och förbättrat träningstillstånd. Men – som med så mycket annat – gäller det även här, att för mycket kan ha ofördelaktiga konsekvenser.
För stor utvidgning av förmaken med förtjockning av muskulaturen kan medföra ökad förekomst av extraslag – kallas även extrasystoler. Det vill säga elektriska impulser med aktivering av förmaken, som ligger utöver de normala hjärtslagen. Extraslag är precis det som kan utlösa hjärtflimmer. Det ska förstås så att man kan ha massor av extraslag utan att få förmaksflimmer, men man får inte förmaksflimmer utan att ha extraslag.
Extraslag
Extraslagen stör hjärtrytmen mellan de normala hjärtslagen. Eftersom påverkan av vilo-nervsystemet är särskilt uttalad när vi är i vila – och särskilt när vi sover – blir pulsen i vila och under sömn långsammare och därmed blir avstånden mellan pulsslagen längre. Eftersom extraslagen bara kan påverka hjärtrytmen mellan de normala slagen, blir det mer tid till denna påverkan när pulsen är låg. Tänk på extraslagen som en sten, som kastas och träffar ett fönster och slår sönder glaset (utlöser förmaksflimmer). Ju större fönstret är, desto större är chansen för att träffa det när man kastar stenen. Och därmed – när pulsen blir lägre blir risken för att utlösa förmaksflimmer med ett extraslag samtidigt större.
Det är alltså mycket som stödjer att det finns ett samband mellan mängden av fysisk träning och risken för förmaksflimmer. Det är emellertid viktigt att understryka att sambandet är starkare för låg träningsinsats än för hög.
Så – tillbaka till frågorna:
”Är det på grund av min idrott jag har fått förmaksflimmer?”
Om du håller på med långdistanslopp (maraton, ultralopp), långdistansrodd, långlopp på skidor över långa distanser (till exempel Vasaloppet) eller triathlon över längre distanser (Ironman) kan det finnas ett samband. Men inte om vi talar om mer moderat – men ändå rejält hög – träningsnivå. Tvärt om är förekomsten av förmaksflimmer lägre hos personer som tränar moderat än hos personer som inte tränar alls.
”Kommer det att hjälpa på mina problem med förmaksflimmer, om jag slutar att utöva idrott?”
Det finns bra undersökningar som har visat att moderat fysisk aktivitet både ger färre episoder med förmaksflimmer och betyder att man lättare kan acceptera det förmaksflimmer som ändå uppstår. Det är därför ingen god idé att sluta med idrott.
Förnuftsmässigt kan vi tänka oss att det kan vara lämpligt att ändra typ av idrottsaktivitet från långdistans till mer intervallbetonade aktiviteter. Men det finns inga undersökningar som stödjer detta. Å andra sidan vet vi att en del av den påverkan på hjärtat och nervsystemet som man ser hos elitsportutövare (till exempel professionella cyklister) avtar när man slutar som professionell och ändrar till en mer vanlig träningsinsats. Jag brukar själv hantera detta problem genom att ha ett ingående samtal om problematiken och det vi vet om idrottsbetingad påverkan. Och sedan får man som patient själv – på informerad grund – ta ställning till vad man vill göra.
”När kan jag börja idrotta igen? (vanligt efter en ablationsbehandling)”
Jag rekommenderar normalt att man sätter igång med träning igen efter ett par veckor. Men ofta har det dessförinnan varit en längre period då man – på grund av besvären från rytmrubbningen (eller för att man har varit rädd för att provocera rytmrubbningen genom fysisk aktivitet) inte har tränat. Eller bara har tränat i mycket begränsad omfattning. Det är därför viktigt att man respekterar att kroppen måste tränas upp igen. Och inte sätter igång med full kraft direkt. Ju äldre vi blir, desto snabbare tappar vi både kondition och muskelstyrka. Och desto längre tid tar det att bygga upp dem igen.
”Kan det hjälpa på mina problem om jag börjar träna (lite mer)?”
Det finns bra stöd i en del undersökningar för att man kan minska frekvensen av episoderna med förmaksflimmer om man förbättrar sin fysiska form. Särskilt om man tidigare har haft en låg aktivitetsnivå. Det finns också bra stöd för att besvären av det förmaksflimmer som ändå uppstår kan minskas om man är i någorlunda god, eller bra, träningstillstånd, jämfört med när man inte är i form.
Sammanfattningsvis är för lite värre än för mycket, när vi talar om sambandet mellan fysisk aktivitet och förmaksflimmer. Det finns också goda belägg för att en ändring av för lite till något mer är lämpligt. Medan beläggen för att en ändring från (för) mycket till något mindre ska vara till nytta, är mer sparsamma.
Medicin som orsak
Medicinen du får på grund av ditt förmaksflimmer kan också orsaka problem. Speciellt läkemedel av typen ”betablockerare” (till exempel metoprololsuccinat eller emconcor / bisoprolol), men även cordarone / cordan, verapamil / vormoc och sotacor / sotalol kan vara problematiska. Det finns flera anledningar till att mediciner orsakar problem.
För det första innebär dessa typer av mediciner vanligtvis att din puls – när du inte har dina flimmerattacker – är långsammare än den skulle vara utan medicinering.
För det andra – och ofta viktigare – ökningen av hjärtfrekvensen som vi upplever när vi är fysiskt aktiva kommer att bli långsammare på grund av medicinen. Och din maxpuls kommer att vara lägre på grund av medicinen. Det vill säga, det tar dig längre tid att få upp pulsen och du kan inte få upp den så högt som om du inte fick medicin. I praktiken innebär det att du kan uppleva att bli trött snabbt, få mjölksyra i musklerna och bli obehagligt andfådd. Här kan det vara en bra idé att öka belastningen (mycket) långsammare än du annars skulle ha gjort. Och långsammare än du annars trodde skulle vara normalt för dig.
Slutsats
Ur en ren ”hjärthälsosynpunkt” är en hög / intensiv träningsinsats på fem timmar i veckan (helst med en till två dagars paus per vecka) optimal. Mer än detta kan leda till en ökad risk att utveckla förmaksflimmer, och kan också bidra till att du blir mer belastad av ditt redan närvarande förmaksflimmer än du annars skulle vara. Mindre än detta kan säkert också vara fördelaktigt.Som den antika grekiska läkaren och filosofen Hippokrates citeras för 2500 år sedan: ”Om vi kunde ge varje individ rätt mängd näring och fysisk aktivitet – inte för lite och inte för mycket – hade vi hittat den säkraste vägen till en bra hälsa”. Fortfarande ett klokt och insiktsfullt uttalande många hundra år senare.
Hejsan!
Jag undrar vad du tycker om behandlingen ”pill in the pocket” ( Tambocor används tror jag) med tanke på att Tambocor har så många tämligen svåra biverkningar.
Mvh Zeljko
Hej Zeljko,
Og tak for din henvendelse.
Flecainid/Tambocor kan ofte anvendes som “pill-in-the-pocket”, og virke ganske effektivt. Man slipper ofte for de bivirkninger, der følger med fast, daglig, behandling. Det er dog fortsat væsentligt at vurdere på forhånd, at du tåler medicinen.
Venlig hilsen,
Peter Steen