På bloggen har jag flera gånger fått frågan om jag är för full narkos eller inte vid ablationsbehandling. Frågan har också varit debatterat i Facebook-gruppen ”Atrieflimren”. Jan kan också se att flera sjukhus använder full narkos som en ”kvalitetsfaktor”.
Varför ge bedövning eller lugnande medicin vid ablationsbehandling?
Anledningen till överhuvudtaget att ge bedövning eller lugnande medicin i samband med ablationsbehandling är
- Att dämpa ångest
- Att dämpa smärta
- Att göra det lättare att acceptera den tiden ingreppet tar – och ligga stilla.
I princip behandlas problemet på olika sätt:
- Full narkos. Det vill säga att man är helt sövd och ska hjälpas med andningen. Oftast med hjälp av ett rör som placeras i luftstrupen eller med en såkallad ”larynxmask” som läggs i svaljet och är uppkopplad till en respirator eller ventilationspåse.
- Lokalbedövning och upprepade medicineringar med lugnande och smärtlindrande medicin direkt in i blodomloppet genom en kateter (”Venflon”).
- Lokalbedövning och konstant medicinering med lugnande och smärtlindrande medicin. Här används oftast samma typ av medicin som vid full narkos. Men i lite mindre mängd så man inte är mer sövd än att man själv kan andas och att man förstår och kan ge besked.
Vad föredrar jag själv?
Jag föredrar själv att använda den sista lösningen – alltså lokalbedövning i kombination med konstant medicinering med lugnande och smärtlindrande medicin. Jag använder medicin som kallas propofol (bedövningsmedel) och ultiva (smärtlindrande). Fördelarna med detta sätt är – ur mitt perspektiv – att man tillför mindre lugnande och smärtlindrande medicin. Därmed minskas obehaget efter bedövningen i form av illamående, obehag och kräkning. Men – ännu viktigare – det ger mig en möjlighet att ha en kontakt till min patient under ingreppet. Jag tror själv på att det ger mindre risk för några sällsynta – men mycket allvarliga – komplikationer till ablationsingreppet. Särskilt vid ablation för förmaksflimmer. Detta är inte motiverat av några större vetenskapliga undersökningar utan är baserad på min egen erfarenhet (mer än 8 000 ablationer) och på samtal med kollegor runt om i världen som har upplevt dessa sällsynta komplikationer.
Genom att ge både den lugnande och den smärtlindrande medicinen konstant blir det möjligt – med erfarenhet – att ställa in medicineringen precis så att man har den önskade smärtlindrande effekt på den tidpunkten där man har behov av den. Just när man ska påbörja själva värmebehandlingen. Dessutom är jag mycket uppmärksam på att det är helt lugnt i operationssalen. Så prat och ljud är begränsad till ett absolut minimum. Detta tillvägagångssätt – som jag har praktiserat genom mer än 15 år – ger i mitt tycke samma fördel som vid användning av full narkos. Men utan de nackdelar som kan vara förknippade med detta.
Full narkos kan vara OK
När det då är sagt och skrivit är jag också av den uppfattningen att full narkos kan vara OK att använda om man – som patient – har mycket ångest för operationen. Jag brukar dock lägga lite extra tid på att förklara och gå igenom varför – och hur – jag normalt hanterar sakerna. Härefter är det många patienter som ”är med på att göra det på sedvanligt sätt”. Men vissa håller fast i att de önskar full narkos – och då gör vi så klart det.
Dock är min erfarenhet med lösningen med lokalbedövning och upprepade doser av lugnande och smärtlindrande medicin inte bra. Oftast vill man som behandlande läkare inte vänta tillräckligt länge tills det är full effekt av medicinen. Det kan betyda att det kan bli smärtor – och härefter kommer det behövas ännu högre doser för att få en smärtlindrande effekt.
Full narkos kan – i min erfarenhet – vara olämplig i de situationer där det inte handlar om behandling av förmaksflimmer eller förmaksfladder. Här vill man oftast gärna försöka att framprovocera den relevanta hjärtrytmstörningen. Och detta kan vara svårare vid full narkos.
Kan hanteras på flera sätt
Även om jag själv föredrar att ha en rutin med kombinationen lokalbedövning och konstant medicinering med lugnande och smärtlindrande medicin kan det vara helt ok att hantera det på andra sätt än de som nämnts. Inklusive användning av full narkos. Det viktigaste är dock att ha några väl beprövade rutiner samt ett gott samarbete med de läkare som normalt har ansvaret för att bedöva patienter (anestesiläkare).
Jag hoppas inlägget har gett en lite mer nyanserad förståelse för varför man kan välja den ena eller den andra strategi vid bedövning. Och – förhoppningsvis också – förklarat varför jag inte menar man bör använda full narkos som en ”kvalitetsparameter” eller ”reklam” för att välja behandlingsställe.