Förmaksflimmer kan antingen gå över av sig själv (ibland med hjälp av rytmreglerande medicin) eller vara konstant på plats, utan att kunna upphöra av sig själv eller genom att man tar medicin. I denna situation kan man antingen acceptera att förmaksflimret har blivit kroniskt – eller stoppa flimret med en elektrisk stöt. Detta kallas för elkonvertering (DC-konvertering). DC står för ”direct current” – eller likström. Man ger alltså en likströmsstöt på bröstkorgen för att få hjärtat att ändra rytm från förmaksflimmer till normal (sinus-) rytm.
Anekdotiskt fanns det en dansk läkare, P.C. Abildgaard, som redan 1775 beskrev hur han först slog ihjäl en höna med en elektrisk stöt – för att därefter väcka hönan till liv igen med ännu en elektrisk stöt. Ingen förstod mekanismen. I dag vet vi att det är viktigt att ”tajma” stötleveransen i förhållande till de föregående hjärtslagen. Det hanterar stötapparaten lyckligtvis automatiskt. Det är precis det som skiljer utfallen ”död höna” och ”levande höna” åt.
Först 1962 uppfann den amerikanske läkaren och forskaren dr. Moe metoden att stoppa förmaksflimmer genom att ge en elektrisk stöt genom bröstkorgen.
Om man ger en elektrisk likströmsstöt genom bröstkorgen kan man uppnå att hjärtmuskelcellernas vilofas förlängs så mycket att hjärtat i realiteten går i stå under ett kort ögonblick. Normalt använder man en stötenergi på 150 – 360 Joule. Detta medför att förmaksflimret stoppar – och i stället tar den normala impulsgivaren (sinusknutan) över och man får en normal hjärtrytm, sinusrytm. Den elektriska stöten i sig skyddar däremot inte mot att förmaksflimret kan komma tillbaka. Det kan ske efter några få sekunder – eller efter veckor eller månader. Nästan 90 % har återfått förmaksflimmer under en uppföljningsperiod på 1½ år – även med kompletterande medicinsk behandling för att stabilisera hjärtrytmen.
Elkonvertering är först och främst meningsfullt om:
- man är mycket påverkad av förmaksflimret och det inte slutar av sig själv (eller efter medicinsk påverkan)
- en medicinsk behandling som man hoppas kan stabilisera sinusrytmen har påbörjats
- det gäller förstagångs-förmaksflimmer. för att se om man kan ha turen att hjärtrytmen förblir normal – åtminstone under en tid
- man vill bedöma om man får bättre välbefinnande med sinusrytm än med förmaksflimmer
- man har fått förmaksflimmer i samband med övergående stress av kroppen. Till exempel lunginflammation, stor operation, hjärtoperation
- om man befinner sig i efterfasen (de första 2 – 3 månaderna) efter ablationsbehandling eller hjärtoperation. Under denna period kan det finnas en tendens till flimmer, som försvinner igen över tid.
Det finns inga belägg för att elkonvertering skadar hjärtat. Det finns dock – som följd av elkonverteringen – en ökad risk för blodproppskomplikationer, inklusive blodproppar i hjärnan, de första veckorna efter konvertering. Även om du behandlas med blodförtunnande medicin. Detta beror möjligen på att det går några dagar/några veckor innan förmaken rent mekaniskt tömmer sig normalt, efter att de kommit in i en normal rytm. Denna risk är förmodligen högre, ju längre flimret har fått hålla på före elkonverteringen. Dessutom kan det uppträda brännskador på huden, där stötelektroderna har varit placerade. Särskilt om hudkontakten inte har varit bra – eller om man har behövt använda hög energi.
Allt som allt är elkonvertering en behandling som kan genomföras med mycket låga risker.