East Studie inkluderar nästan 2800 patienter som antingen fick vanlig medicinering för förmaksflimmer (blodförtunnande medicin och medicin för att bromsa pulsen – typiskt ”betablockerare” eller ”kalciumblockerare”) eller fick en behandling – utöver blodförtunnande medicin – med hänblick på att återskapa och fasthålla normal hjärtrytm (”sinusrytm”). För att ta del i undersökningen skulle patienterna ha en relativ hög risk för att få blodproppskomplikationer, antingen på grund av ålder, för högt blodtryck, tidigare blodpropp, annan hjärt-/kärlsjukdom eller annat. Dessutom måste patienterna inte ha haft förmaksflimmer (konstant eller periodiskt) i mer än 1 år. Det primära målet för studien var att undersöka om det fanns skillnad i förekomst av dödsfall med anledning av hjärta/kärl eller blodpropp i hjärnan (”stroke”) mellan de två olika grupperna.
Studieresultat
Studien visar att patienter som har haft förmaksflimmer (konstant eller periodiskt) i mindre än 1 år klarar sig bättre om man försöker fasthålla normal hjärtrytm än om man behandlar på ”traditionell vis”. Bägge patientgrupper blev i lika hög grad behandlad med blodförtunnande medicin. I gruppen av patienter där man försökte fasthålla normal hjärtrytm fick 80 % (8 av 10) medicinsk behandling och 20 % (2 av 10) genomgick en ablationsbehandling. Denna behandlingsstrategi kallas ”rytmkontroll”. I gruppen där man behandlade på ”traditionell vis” fick de flesta av patienterna medicin av typen ”betablockerare” eller ”kalciumblockerare”. Båda dessa medicingrupper har mycket dålig effekt i relation till att återställa normal hjärtrytm (”sinusrytm”) men fungerar främst genom att sakta ner den snabba ledningen av impulser från förmak till kammare när man har förmaksflimmer. Denna behandlingsstrategi kallas”frekvenskontroll”.
Efter drygt 5 års uppföljning blev studien stoppat i förtid då skillnaden mellan grupperna blev så stor att det inte var rimligt att fortsätta. I gruppen som fick ”rytmkontrollerande behandling” (rytmreglerande medicin – till exempel Flecainid, Multaq eller Cordarone – eller ablation) var det 20 % färre som avled på grund av hjärt-/kärlsjukdom eller fick en blodpropp i hjärnan (”stroke”). Skillnaden mellan de två grupperna blev större och större med tiden. Skillnaden fanns oavsett om det gällde periodiskt (”paroxysmalt”) eller konstant (”persisterande”) förmaksflimmer. Oavsett om man var kvinna eller man. Oavsett om man var överviktig eller inte. Och oavsett massor andra faktorer.
Mina kommentarer och bedömning:
Sedan en stor amerikansk undersökning (”Affirm”) – tillsammans med ett par mindre europeiska undersökningar – i början på 2000-talet visade att det inte var bättre att sträva efter normal hjärtrytm (”rytmkontroll”) – än att säkerställa att hjärtrytmen – trots förmaksflimmer – inte blev för snabb (”frekvenskontroll”), har behandlingsmålet varit att minska obehaget vid förmaksflimmer mest möjligt. Detta har hos de flesta inneburit att behandlingen främst har varit med syftet att hjärtrytmen (pulsen) inte skulle bli för snabb – varken i vila eller under aktivitet – det som kallas ”frekvenskontroll”. Och bara om man inte kan uppnå tillräcklig bra symtomlindring valdes att gå vidare med en behandlingspraxis där man försöker att återställa och fasthålla normal hjärtrytm (”sinusrytm”). Det som kallas ”rytmkontroll”. Oavsett om den ena eller andra strategin väljs ska man komma ihåg att överväga om det är nödvändigt med behandling med blodförtunnande medicin.
Det vill säga att primära hörnstenen inom behandling av förmaksflimmer har varit blodförtunnande medicin och medicin som bromsar impulsledningen mellan förmak och hjärtkammare – ”frekvenskontroll”. Och enbart när detta inte har gett tillräcklig symtomlindring har man gått vidare med medicin eller ablation för att återskapa och fasthålla den normala hjärtrytmen.
Vad East Studie visar
Den nya ”East Studie” visar att – hos personer som inte har haft problem med förmaksflimmer längre än högst ett år – kan man rädda liv och förlighet när man återskapar och fasthåller normal hjärtrytm (”sinusrytm”). Studien visar att risken för att avlida på grund av hjärt-/kärlorsaker eller risken för att få blodpropp i hjärnan (”stroke”) reduceras med en femtedel (20 %) om man väljer en behandling som har till syfte att återskapa och fasthålla en normal hjärtrytm.
När jag läser beskrivningen av studien och resultaten i det mycket ansedda tidskriftet ”New England Journal of Medicine” verkar det som en väl genomförd och gedigen studie. Med mycket robusta resultat förstådd på det viset att skillnaden i resultaten finns i alla relevanta undergrupper av patienter (män/kvinnor, yngre/äldre, högt blodtryck/normalt blodtryck och så vidare). Och med en sammansättning av patienter som är typiskt i daglig praxis.
Jag tycker det finns två uppenbara konsekvenser av studien:
Vi bör bli ännu bättre på tidig diagnos av förmaksflimmer.
Rytmreglerande medicin (som till eksempel Flecainid eller Multaq) eller ablation bör ha en mer framträdande plats i behandlingen av förmaksflimmer. ”