Medicinsk behandling av förmaksflimmer

Viktigast är: ställningstagande till behov av blodförtunnande behandling (AK-behandling) – se kapitlet om detta.

Principiellt kan man välja två strategier för medicinsk behandling. Den ena strategin kallas för frekvenskontroll. Den går i princip ut på att man accepterar förmaksflimret, men medicinerar för att undvika snabb överledning av flimmerimpulserna från förmak till kammare. Det betyder att medicinen ska förhindra att pulsen blir för snabb. Både i vila och i aktivitet. Målet för behandlingen är att vilopulsen inte ska vara över 90/minut och att pulsen under moderat aktivitet (lugn gång, gång i trappa en våning) inte ska hamna över 115/minut.

De ämnen man väljer för frekvenskontroll är betablockerare (t.ex. metoprololsuccinat, bisoprolol, emconcor, atenolol), kalciumblockerare (t.ex. verapamil) eller digoxin. Betablockerare har ofta biverkningar i form av trötthet, bristande fysisk kapacitet, viktökning, impotens och oroliga drömmar. Kalciumblockerare kan ge förstoppning och tendens till svullna anklar och underben.

Den andra strategin kallas för rytmkontroll. Den går ut på att stoppa förmaksflimret och förhindra nya episoder. Alltså en strategi som går ut på att hålla hjärtrytmen normal (sinusrytm).

De ämnen man väljer för rytmkontroll kan återigen vara betablockerare eller kalciumblockerare. Inga av dessa är dock särskilt effektiva i detta sammanhang.

Mer effektiva är flecainid (=Tambocor), propafenon (=Rytmonorm), sotalol (=Sotacor) och amiodaron (=Cordarone).

Flecainid är ofta ganska effektivt – både när det gäller att stoppa anfall av förmaksflimmer och för att förebygga nya anfall. Det kan endast användas om det inte föreligger nedsatt pumpfunktion i hjärtat eller tecken på åderförkalkning. Biverkningarna är ofta blygsamma. Det kan finnas biverkningar i form av synpåverkan eller tendens till yrsel, därför att ämnet inte bara verkar på hjärtat, utan också kan påverka nervcellerna i centrala nervsystemet. Man rekommenderar oftast flecainid med en mindre dos betablockerare eller kalciumblockerare. Det beror på att flecainid i vissa fall kan få ett flimmer att övergå i så kallat förmaksfladder (se kapitel om ”förmaksfladder”). För att undvika att förmaksfladder vid samtidig behandling med flecainid ska ge för snabb puls, ger man kompletterande medicin (betablockerare eller kalciumblockerare) som hämmar impulsöverledningen från förmak till kammare.

Sotalol är inte mycket mer effektivt än betablockerare. I gengäld ger ämnet risk för rytmrubbningar från hjärtkamrarna, som kan vara farliga. Detta ser man särskilt hos personer med nedsatt njurfunktion, hos kvinnor och hos personer som samtidigt får annan typ av medicin som kan påverka det så kallade QT-intervallet, som mäts på hjärtdiagrammet (EKG).

Multaq är – enligt min erfarenhet – inte särskilt effektivt och har många biverkningar – ofta i form av mycket besvärande tendens till illamående.

Amiodaron (Cordarone) är det mest effektiva ämnet för att undvika förmaksflimmer. Det har emellertid också många biverkningar – särskilt vid långtidsbehandling (mer än 6 månader). Biverkningarna sträcker sig från en besvärande ljusöverkänslighet för solljus (man tål solen dåligt – blir snabbare bränd) till påverkan på ämnesomsättningen och risk för påverkan på lever-, lung- och nervsystem. Det kan vara utmärkt att använda detta ämne under en kortare period före och efter elkonvertering (stöt på bröstet för att stoppa förmaksflimmer) eller under en period efter ablationsbehandling. Utöver detta använder jag det sällan till mer långsiktiga behandlingar på grund av de många biverkningarna.

Flecainid- (Tambocor), propafenon- (Rytmonorm), sotalol- (Sotacor) och Multaq-behandling bör alltid påbörjas under inläggning (normalt 2 dygn), där hjärtrytmen övervakas. Cordarone kan mycket väl påbörjas utan samtidig inläggning och övervakning.

En vanlig biverkning som jag ofta hör talas om själv – särskilt när man får medicin av typen betablockerare, sotalol och amiodaron (Cordarone) – är ökad trötthet och nedsatt fysisk funktionsförmåga. Detta beror på att medicinen även sänker den normala pulsen (sinusrytmen blir långsammare än den annars skulle ha varit) och – viktigt – att pulsen stiger långsammare under fysisk aktivitet, än den normalt skulle göra. Det betyder att det går för långsamt att öka syretillskottet till muskler och andra organ – och därmed att man alltför snabbt blir trött. Allmänt ska man därför se till att justera medicindoserna så att man får så låg nivå som möjligt. Och undvika att kombinera medicin med pulsdämpande egenskaper (t.ex. kombination av betablockerare och Cordarone).

Särskilt med Cordarone och Sotalol/Sotacor ska man vara försiktig med att ge andra läkemedel. Vissa – också ganska vanliga – läkemedel förstärker en del effekter av Cordarone och Sotalol/Sotacor så att du hamnar i riskzonen för allvarliga hjärtrytmrubbningar. Det är därför viktigt att du frågar din läkare eller på sjukhuset om den medicin du redan får – eller ny medicin – går ihop med den hjärtrytmreglerande medicinen.

 

 

1 kommentar

  1. Elisabeth Krøijer

    maj 10, 2020 kl. 8:39 e m

    Hej
    Mine episoder af Atrieflimmer bliver desværre af længere og længere varighed 2-4 dage nogle gange om måneden. Lige pt. starter mit 6.døgn. Jeg er i behandling med Elequis, Selosok, Spirix og har supprimeret TSH pga lavt stofskifte får Thyroid. T3 og T4 pænt i ref.område
    Har 2 gange fået ”stødbehandling” med Digoxin med god effekt, Husker dog ikke hvorfor man er tilbageholdende overfor det.
    Er pens. sygepl. min mand pens. pragt læge. Vi har et glas tbl. a 250 mikr. Tør jeg tage en? Jeg er ved at være moden til ablation, men tør ikke nærme mig et sygehus lige nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Rytmedoktor

Tema av Anders NorénUpp ↑