Förmaksflimmer och motion/idrott

När jag pratar med personer som har förmaksflimmer, både vid konsultationer och inför operation/ablation, får jag många frågor om omständigheter som rör motion och idrott, när man har problem med förmaksflimmer. Men också när det gäller att minska förmaksflimret i framtiden. Allmänt rekommenderar jag att man – så mycket det går – har motion som en daglig aktivitet. Hos vissa – och med tiden inte få – finns det dock anledning att tala om hur mycket avsevärd och intensiv motions-/idrottsaktivitet kan vara mindre lämplig.

Jag kommer att dela upp ämnet i:

  • Motion/idrott när du redan har förmaksflimmer (periodiskt eller konstant)
  • Motion/idrott som provocerande faktor för att förmaksflimmer

 

 Motion/idrott när du redan har förmaksflimmer:

Det finns inga belägg för att moderat fysisk aktivitet/motion/idrott förvärrar förmaksflimmer – och heller inga belägg för att moderat motion/fysisk aktivitet hos det stora flertalet kan få anfall av förmaksflimmer att sätta igång eller gå över.

Däremot kan moderat fysisk aktivitet/motion/idrott ge personer med förmaksflimmer en bättre fysisk uthållighet, bättre förmåga att klara dagliga uppgifter (socialt, arbetsmässigt, familjemässigt) och bättre upplevd livskvalitet.

imagescafb5l9w

Jag kan därför rekommendera att du ser till att röra dig – gärna så att du blir lite svettig – en halvtimme om dagen. En snabb promenad är bra, men naturligtvis även annan fysisk aktivitet.

Utmaningarna vid fysisk aktivitet när man har förmaksflimmer är dels själva flimret, dels den medicin du tar. När du har flimmer kommer det inte så mycket syresatt blod från förmak till hjärtkammare. Det betyder att det inte kommer riktigt lika mycket syre – och därmed energi – till kroppens muskler, organ och hjärna. Du blir därför lättare trött, andfådd och slö. Vissa kan även uppleva en känsla av yrsel i samband med fysisk aktivitet. Dessa besvär är inte farliga eller riskabla, men kan naturligtvis vara irriterande och begränsande. Om du ändå genomför fysiska aktiviteter regelbundet – gärna dagligen – kommer du ändå efter hand att uppleva att din fysiska kapacitet blir bättre, din kondition ökar.

Den medicin du får på grund av ditt förmaksflimmer kan också skapa problem. Särskilt medicin av typen betablockerare (t.ex. metoprololsuccinat eller emconcor/bisoprolol), men även cordarone, verapamil och sotacor/sotalol kan vara problematiska. Det finns flera anledningar till att medicin skapar problem. För det första betyder dessa typer av medicin normalt att din puls – när du inte har dina flimmeranfall – är långsammare än den hade varit utan medicin. För det andra – och ofta viktigare – kommer den pulsökning vi ofta upplever när vi är fysiskt aktiva att vara svagare på grund av medicinen.  Din maximala puls kommer att vara lägre på grund av medicinen. Det betyder att det tar längre tid för dig att få upp pulsen – och du kan inte få upp den lika högt som om du inte hade fått medicinen. Det betyder i praktiken att du kan uppleva att du blir trött för snabbt – surna till i musklerna och bli obehagligt andfådd. Här kan det vara en god idé att öka belastningen (mycket) långsammare än du annars skulle ha gjort och långsammare än du annars tycker skulle vara normalt för dig.

 

 

Motion/idrott som provocerande faktor för att förmaksflimmer:

Det finns en del undersökningar som visar att moderat motion/fysisk aktivitet minskar risken för att få förmaksflimmer. Det finns alltså inga betänkligheter när det gäller moderat motion/fysisk aktivitet – inget att skylla på, alltså.

Däremot finns det mycket som pekar på att särskilt uthållighetssporter medför en ökad risk för förmaksflimmer. Här talar vi inte om en löprunda ett par gånger i veckan. Utan om träning och tävlingar inom särskilt långdistanslopp (maraton, ultralopp), långdistansskidlopp (Vasaloppet, Birkebeinenrennet), Ironman, långdistansrodd och extremcykling. Den ökade risken för förmaksflimmer beror på flera faktorer – kända och okända. Men vi menar åtminstone att faktorer som högre nivå av stresshormoner, ändrad balans i det så kallade autonoma nervsystemet, ökad tryckpåverkan av förmaken och påverkan av själva hjärtkamrarna (idrottshjärta) bidrar till den ökade risken för att utveckla förmaksflimmer. Och till att sätta igång anfall av förmaksflimmer, om du redan har en tendens att få dem. Denna risk måste ju nödvändigtvis för varje enskild person vägas mot den vinst man upplever av att träna mycket och hårt – och tävla på långa distanser.

imagesca89kgtq

Ur ren hjärthälsosynpunkt kommer en träningsinsats på hög/intensiv nivå på högst fem timmar i veckan (idealiskt med en till två dagars paus) att vara optimal. Mer än detta medför ökad risk för att utveckla förmaksflimmer och kan även bidra till att du blir mer påverkad av ditt redan befintliga, attackvisa förmaksflimmer än du annars skulle vara.

 

Som den gamla grekiska läkaren och filosofen Hippokrates anses ha sagt för 2 500 år sedan: ”Om vi kunde ge varje individ den rätta mängden näring och fysisk aktivitet – inte för lite och inte för mycket – skulle vi ha funnit den säkraste vägen till god hälsa.” Fortfarande ett klokt och insiktsfullt uttalande, många hundra år senare.

 

 

Publicerat av

Peter Steen

Igennem mere end 20 år har jeg først og fremmest interesseret mig for sygdomme og tilstande, der påvirker hjertets rytme eller puls. Jeg har uddannet mig i Hamborg og på Skejby Sygehus. Jeg er nu klinikchef på Hjertecenter Mølholm og har tidligere været overlæge på Skejby Sygehus og på Hjertecenter Varde. Jeg har specielt interesseret mig for atrieflimren (også kaldet "hjerteflimren" eller "forkammerflimren". I forbindelse med mine mange kontakter til patienter med disse problemer, har jeg oplevet at det er et stort behov for et sted, hvor man kan finde let tilgængelig - men alligevel grundig - information om hjerterytmeforstyrrelser, og hvad dertil hører. Dette er baggrunden for, at jeg har oprettet denne blog "Rytmedoktor".

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *